Är personlig assistans en mänsklig rättighet?

Att leva med personlig assistans är för mig en grundläggande rättighet för att jag ska kunna leva ett skäligt liv. Utan den hade jag inte kunnat utföra mina grundläggande behov – som att gå på toaletten eller duscha.

Om försäkringskassan hade dragit ned på min assistans vet jag inte hur jag skulle agera. För hur skulle jag då kunna uträtta mina basala behov? Hur skulle jag kunna ha ett socialt liv?

Men, det kan också vara väldigt jobbigt och utmattande att ha personlig assistans. Med detta menar jag att det kan vara påfrestande i vissa stunder, som när en vill vara själv till exempel. Visst, mina personliga assistenter kan lämna mig ifred men jag vet samtidigt att de är nära till hands – och det är bra, men jag är aldrig helt ensam. Ibland kan jag känna att jag bara vill komma bort och inte ha assistenterna in på livet. Att jag bara vill slänga igen dörren efter mig och lägga mig på sängen och gråta, men en sådan sak kan jag inte göra utan dem. Jag kan inte stänga dörrar eller lägga mig på min säng själv.

En sak som också är jobbig är personalomsättningen. Ofta är det unga människor som senare i livet vill plugga vidare, som söker till detta typ av jobb. De har detta jobb som en slags mellanlandning innan de far vidare. Jag har haft stor omsättning i min assistansgrupp. Och då menar jag _stor_. Folk har kommit och gått som på löpande band. Synd, men jag antar att det är så det är.

Jag är jättetacksam över att jag har personlig assistans men samtidigt väldigt rädd inför varje omprövning som är vartannat år. En vet aldrig vad Försäkringskassan har i åtanke. De är lömska. De kanske drar in assistansen. Vad vet jag? Om jag inte kommer upp i tjugo timmar grundläggande behov drar de in den. Det är fakta. Och det är för den delen inte heller konstigt att assistansanvändare tvingas överdriva hur lång tid saker och ting tar. Det är sjukt!

Leave a Reply