Att dejta är väl enkelt?

Tänkte berätta lite.
Jag har Cerebral Pares (CP). Hela mitt liv har jag hört människors fördomar om mig, folk som säger ”du är ju vacker trots din CP”, ”så glad jag blir av att se dig ute. Vad kul att du vågade.”, ”vad duktig du är på att köra din permobil!”

Människor ser mig som om jag är dum i huvudet, enbart pga att jag använder permobil. När jag tindrar och skriver att jag inte kan gå, slutar människor ofta att skriva. De blir rädda. Jag lovar, jag bits inte.
Jag är som vilken 20åring som helst. Jag går på krogen, snusar och röker, svär som fan och bråkar med mina föräldrar. Jag är med andra ord inget änglabarn.
Jag får ofta frågan om jag vill kunna gå – mitt svar på frågan är nej.
Jag har aldrig vetat hur det är, varför ska jag sörja något jag inte vet? (F*ck funktionsnormen.)

Men att dejta är väl enkelt? Det kan en ju tycka. Det är svårt det där.
Jag kan jämföra – om du som går har svårt att hitta den ”rätta”, kan du då tänka dig hur mitt dejtingliv ser ut. Med stol. En ofungerande krupp. Ja, du hör väl själv hur jävla enkelt det är.
Jag bär ingen offerkofta för det. Men jag svär för att jag är trött på folks fördomar om mig.

Jag vet inte vad det är – om folk tror att jag inte kan ha sex eller om de helt enkelt är rädda för att närhet kan bli svårt att få. För sex kan jag ha och närhet kan jag ge.

Varför har folk förutfattade meningar om vad jag kan göra och inte? Jag kan ha sex. Jag kan ge dig närhet. Det enda jag kanske inte kan göra är att stå i doggy, om vi ska gå in på detalj. Men vad fan, visst kan en ha sex utan olika ställningar?

Varför inte bara testa att dejta mig innan ni gör er bedömning?

Leave a Reply