Behandlingshem? Sluten vård?

Jag funderar ofta. Mycket. Tankar på allt. Det är så himla svårt att leva här och nu. Jag är alltid femtio steg framför mig själv. Eller ja… alltså hjärnan är alltid på högvarv. Tankarna är fler än vad min hjärna mäktar med.

Denna jävla svacka är den djupaste och längsta jag vart med om. Kommer den någonsin vara över? Det har gått så långt att jag nästintill varje kväll vill åka till psykakuten. Just nu orkar jag inte leva. Jag känner mig som ett levande lik.
Ångesten tar över mig. Helt och hållet. Kommer jag någonsin kunna säga ”för några år sedan levde jag med ständig ångest…”? Eller kommer det alltid vara såhär?

Muren. Denna mur som jag byggt upp framför mig, tar jag till allt mer nu för tiden. Muren framför min själ, mitt ansikte. Så ingen behöver se hur dåligt jag mår. Den muren. Ibland brister den och faller ihop. Så länge jag håller upp den behöver ingen se, tänker jag. Så länge den står fast verkar jag vara världens gladaste människa, alltid en människa med ett leende på läpparna.

Om det ändå vore så. Om jag ska vara ärlig mår jag inte alls bra.
Jag har självmordstankar nästintill varje dag, nu mer. Helvetet brukar braka lös på kvällarna. Panikångestattack igen, tänker jag då. Det har liksom blivit någon slags vardag. Jag börjar tvivla på mig själv, på livet. Allt är som ett svart moln.

Självskadebeteenden. Jag får ibland för mig att jag ska sluta äta, svälta mig. Som ett första sätt att lindra ångesten.
Eller så river jag hål på handlederna. Det lindrar i alla fall smärtan jag har invärtes för stunden.

Jag är ofta rädd för mig själv. För vad jag kan hitta på i nästa panikångestattack. Jag vet nämligen inte vad.

Nu har denna svacka blivit så djup att jag till och med börjat tänka på om behandlingshem hade vart det bästa. Eftersom att min familj knappt kan handskas med mig.

Jag har fått en tid till min läkare den 14/12. Tills dess får jag hålla ut, så gott det går. Då får jag se om läkaren lägger in mig, eller vad som händer.

Jag hatar verkligen min Borderline-hjärna, men det här är min vardag. Och jag tänker inte skämmas.

Leave a Reply