Psykvårdens brister är många

Psykiatrin inifrån.

Psykiatrin har sina brister och jag har aldrig mött någon läkare med funktionalitetskompetens när jag vart inlagd inom psykiatrin.
Inom psykvården möter jag funkofobi nästintill varenda dag. Sköterskor som klappar mig på kinden och säger att jag är så duktig som kan svälja ner min medicin. Personal som ser mina assistenter som vårdpersonal och läkare som använder sig av funkofobiska uttalanden.

När jag vart på psykakuten och sökt hjälp har de använt argumentet att jag alltid har någon med mig hela tiden och att jag därför inte kan göra mig själv illa. Grejen är bara att mina assistenter är mina armar och ben, inte några sorts livvakter. Jag kan be dem gå iväg om jag vill, för att sedan skada mig, och de måste göra som jag säger. Mina assistenter ska inte behöva bära ett ansvar som att vaka över mig på det sättet.

Nu är jag inlagd igen. I torsdags fick jag en lång och stark panikångestattack när jag var på min öppenvård, den slutade aldrig. Jag fick starka lugnande (Benso), som till slut funkade. Efter panikångesten kom läkaren in och gjorde en direktinläggning. Jag slapp i alla fall att sitta på akuten i 8 timmar.

På läkarsamtalet i fredags sa överläkaren ”Åh, du har CP, vad olyckligt!” Jag svarade då att min fysiska funktionsvariation inte är mitt största problem, Utan att mitt största problem är mitt huvud, min psykiska ohälsa. Hen såg fortfarande förtvivlad ut.

Jag får heller inte gå ut själv, utan med skötare. Men de sa att jag fick gå ut med assistent. Det blir ju som att gå ut själv då. Alltså blir det ”dubbla budskap”. Jag förklarade för en skötare tillika min kontaktperson här på avdelningen att det blir konstigt med regeln.

Får jag eller får jag inte gå ut själv? Jag får inte gå ut själv. Nu står det i min journal att jag måste gå ut med skötare så länge läkaren inte ändrar min nivå (beroende på min självskade-risk).

Jag stannar här till på måndag som det ser ut nu. Jag har permission från torsdag kväll till fredag eftermiddag.
Jag går på mediciner och tillåter mig att, för en gångs skull, må dåligt.

Jag orkar inte vara tvungen att förklara detta för personalen åter och åter och återigen att assistenten är min förlängda arm och om jag ber dem gå iväg så måste dem göra det. Men jag är nog tvungen att göra det fler gånger, tyvärr. Nu har de äntligen förstått det på den här avdelningen.

Psykvården är full av funkofober. Läkare och vårdpersonal måste få mer utbildning inom flera områden, men framför allt inom HBTQ- och funktionalitetsområdena.

Leave a Reply